Kära Paris-Swea,

Hösten är här!

Den stora kanadensiska lönnen i min trädgård töms på sina löv som sakta skiftat från djupt blodrött till gyllengult och nu singlar ned till marken i jämn ström och redan bildar en imponerade tjock prasslande lövmatta.  Hösten har sin särskilda charm, men även den försvinner snabbt och snart är det jul igen!

Innan jag hinner tänka så långt och det är dags att börja plocka fram adventsstakar och julstjärnor, vill jag bara minnas tillbaka lite grann och dela några sommarminnen med dig.

SWEA Sveriges Sommardagar ägde rum i Stockholm i början av augusti! Jag hade bestämt mig för att göra ett kort avbrott i min svenska västkustsommar och liksom 180 andra Sweor fran världens alla hörn möta upp i vår fina huvudstad och där tillsammans uppleva några spännande  dagar.

I stället för att bila de knappa 50 milen från Göteborg till Stockholm hade jag av mina svenska vänner uppmanats att ta tåget, det finns ju minsann X2000 som i snabb fart skall ta en från väst- till ostkusten! Efter att inte ha tagit tåget på flera decennier i Sverige var jag dessutom lite nyfiken på denna omtalade tåglinje… Sagt och gjort, med plats bokad klev jag på tåget i Göteborg, väntade mig en snabb resa – knappa tre och en halv timma skulle det ta, lagom för att kunna avnjuta en lätt lunch från restaurangvagnen, kolla några mejl, ringa några samtal och avverka några kapitel i en spännande bok. Det där med snabbtåg var väl lite överreklamerat kom jag snabbt underfund med… Försenad avgång, tre icke planerade stopp på vägen – ”tekniska fel” enligt SJ – med framkomst fem timmar efter avfärd. Jag var inte direkt imponerad av tåghastigheten, särskilt när jag upplystes om att förseningar är mycket frekventa.  Den lätta lunchen blev bara en ”plastsmörgås”. Jag kunde samtidigt konstatera att komforten var även den lite överreklamerad, SJ:s budget har väl inte räckt till för att sätta in moderna vagnar överallt… I Frankrike klagas det ofta på SNCF, men SJ kan ledigt tävla med franska SNCF om översta platsen på prispallen när det gäller klagomål. Nog med smågnälligt klagomål, fram kom jag ju och jag fick i alla fall gott om tid att betrakta naturen i den strålande solen på vägen ”upp till huvudstan”… fina skogspartier, underbara sjöar och trevliga kossor betandes på de vackra svenska ängarna… mycket idylliskt, mycket svenskt!

Stockholm är en härlig stad som vi alla kan vara mycket stolta över! Solen strålade över stan under hela min vistelse. Sommardagarna inleddes med ett mingel, där det på typiskt SWEA-vis hejades och kramades glatt på varandra, både kända och okända som man trodde sig känna igen, allt under mycket hög ljudvolym, också det typiskt SWEA. Därefter följde några dagar med trevliga luncher, middagar och spännande tillfällen till utflykter.

Jag valde själv en fartfylld tur i skärgården med RIB-boat, där tolv glada, äventyrslystna Sweor tjoade och tjöt av skräckblandad förtjusning, för här gällde det att hålla i hatten i svängarna! Nu var det ingen SJ-fart som gällde utan hastighet på 49 knop, motsvarande 95 km/timmen på de sötsalta, svallande vågorna! Ön Grinda var målet. Har du läst böckerna eller sett TV-serien ”Morden i Sandhamn” då har du haft tillfällde att bekanta dig också med den lilla ön Grinda.

Det var spännande att komma dit, även om vi inte kunde konstatera att något mord ägde rum under vår korta vistelse på ön – tur var väl det!  Där intogs en härlig lunch på värdshuset, välsmakande köttbullar, potatismos, rårörda lingon och pressgurka, så genuint svenskt. Sällan hade det smakat så gott!

Från de tjocka overallerna och goggles och mössor var det sedan dags att svida om till lite festligare utstyrning inför kvällen, då det var dags för SWEAs stipendiater att få sina priser samt ÅSKan – Årets Svenska Kvinna – att mottaga sin utmärkelse vid en festlig middag.

Sådana fantastiska stipendiater och en sådan ÅSK!!!

Du har kunnat läsa om dem i olika nyhetsbrev, i senaste digitala numret av Forum och på SWEA Internationals hemsida. Jag vill åter uttrycka min beundran för både stipendiaterna, Jasmijn Kooijman, stipendiat i interkulturella relationer för sina studier i filmkunskap, och Alexander Mockrish, Paskellstipendiat i scenkonsterna, en ung dansare som redan lagt en del av världen för sina dansande fötter men kommer att ha en lång och lysande karriär framför sig!  Och inte minst den så imponerande och beundransvärda Elly Reinolds, medgrundare till den humanitära hjälporganisation OperationAid som grundades i samband med den fullskaliga invasionen av Ukraina. Elly deltar sedan 2022 aktivt med hjälparbete i de krigsdrabbade områdena.  Mycket respektingivande!!

Jag har på omvägar hört att SWEA har planer att starta  en gemensam insamling till förmån för OperationAid. Jag kan just nu bara hoppas  på att de planerna kommer att verkställas.

Innan alla Sweor efter några dagars trevliga upplevelser och samvaro skildes åt, hade vi nöjet att lyssna på Astrid Söderbergh Widding, Nobelstiftelsens ordförande. Återigen – en sådan kvinna, en sådan livshistoria, sådana imponerande kunskaper… samtidigt mycket ödmjuk och besittande en stor portion humor. För visst lät det väldigt roligt när hon sade vad hennes jobb på Nobelstifltelsen innebär.. ”att ta hand om och förvalta Alfreds pengar”…!! Roligt förresten att se att även Nobelstiftlesen ordförande på ledig tid ibland fördriver den med att scrolla i sin mobil…

Från en Astrid till en helt annan!

Om du inte är intresserad av Astrid Lindgren och Pippi Långstrump, hoppa då över det här kapitlet. Det är helt personligt och har inget med SWEA att göra! Är du nyfiken – läs vidare!

Nu skall det alltså bli tal om Pippi Långstrumps mamma, Astid Lindgren, och mitt helt privata besök i hennes lägenhet, som efter hennes död 2002 förvaltas av Astrid Lindgren-sällskapet tillsammans med Astrids familj.

Om du läste min sommarhälsning i juli upptäckte du kanske att jag hade turen att bli bekant med Astrid Lindgren när jag var 8 år och att vi sedan i många år brevväxlade med varandra.

Små korta brev eller vykort, små, egenhändigt,  på barns vis,  gjorda presenter som jag skickade till Astrid på hennes födelesedagar och som julklapp, och dedikacerade böcker som Astrid sände mig varje gång en ny bok utgavs. Något som inte alls kändes märkvärdigt för mig som liten flicka, men som jag på äldre dar förstått var fantastiska gåvor.  Ett litet smakprov på en dedikation bifogas, den som följde med boken ”Madicken” som utgavs 1960. Kanske tyckte Astrid att vi var lite lika,  Madicken och jag? Hästsvans hade jag i alla fall när jag som 8-åring träffade Astrid!

Såklart var jag nu ytterst nyfiken på att besöka hennes hem! Den andades verkligen Astrid! Inget lyxigt överdåd, ett vanligt svenskt hem med en mycket varm och hemtrevlig  atmosfär.

Men nu fick jag ju se skrivbordet och skrivmaskinen där hon skrev sina fantastiska böcker, hennes pennvässare – för hon stenograferade alltid först med blyertspenna i otaliga antal häften innan det blev dags för renskrivning på maskin  – hennes många bokhyllor fullproppade med böcker och där även hennes egna böcker, översatta till världens alla språk, stod i långa rader på flera hyllor. Enbart böckerna om Pippi Långstrump har översatts till mer än 75 språk, däribland flera för oss mycket exotiska språk. Pippi Långstrump föll emellertid inte de sovjetiska myndigheterna i smaken och censurerades under några decennier av den dåvarande regimen,  men kom så småningom till nåder. Under mitt besök i Astrids lägenhet såg jag på en speciell hylla,  avsedd för en del av de många gåvor hon mottagit av prominenta personer och statsöverhuvuden,  en fin porslinskål som gåva från Boris Eltsin, Rysslands dåvarande president, då denne var på statsbesök i Sverige 1997. Eltsin hade tydligen blivit förtjust i Astrids berättar- och skrivkonst och hade särskilt bett att bli placerad bredvid henne på den kungamiddag som ägde rum under statsbesöket!

Jag lämnade Astrids lägenhet med en känsla som ”vuxit” från det att jag som liten flicka hade blivit bekant med henne men aldrig hade tyckt att det var något speciellt märkvärdigt med det, men nu insåg att hon var en enorm kulturpersonlighet. Innan jag lämnade hennes lägenhet blev jag ombedd att sända in kopior på så många som möjligt av alla de brev och kort jag fått av Astrid, samt även kopior på dedikationerna i böckerna hon sände mig som ”små presenter”. Hennes stora samling böcker och dokument finns numera bevarade i Kungliga Bibliotekets i Stockholm arkiv. Hennes handskriftssamling är det största en enskild svensk lämnat efter sig. Det omfattar 140 hyllmeter och upptogs 2005 på Unescos lista över Världsminnen (Unesco Memory of the World Register).

Arkivet innehåller en mycket stor samling brev från läsare i alla åldrar spridda över hela världen, däribland tydligen även alla mina oskyldiga, säkert väldigt barnsliga brev med mina vardagliga berättelser,  upptäckte jag nu.  Där finns dessutom kopior av brev hon själv skrev, men eftersom Astrid endast undantagsvis tog kopior av de många brev hon skrev är den delen begränsad. Nu har jag emellertid kunnat hjälpa till att utöka den samlingen lite. Gissa om jag känner mig oerhört hedrad, tacksam och samtidigt omtumlad av att få vara med på ett litet hörn!

---

Nu ett snabbt kliv 2500 km söderut om Stockholm  – till Rimini i Italien och SWEAs RegionMöte, RM,  i september! På bilden till höger syns MEMAs alla AO och Margaret Sikkens Alquist.

Rimini – det ”smakade” charterresa från 60- och 70-talen! Min familj gjorde aldrig någon sådan resa dit, men visst hade vi vänner som charterflugit till den så populära badorten, om de inte flög till Mallorca eller Kanarieöarna och de s.k. ”grisfesterna” som var på modet där och då.

Rimini alltså och MEMAs RM 2025! Där skulle regionen MEMAs alla avdelningsordförande, AO, träffas och arbeta, men alla andra Sweor var självklart mycket välkomna också. Vi var totalt runt 80 Sweor som slöt upp på RM. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig… Upptäckte snabbt att några charterresor till Rimini finns det inte numera, inte ens direktflyg från Paris. Lite kringeli-krångel att ta sig dit, en hel dag med flyg, väntetid på bussplats, därefter buss, ytterligare en lokalbuss och slutligen taxi, men väl framme vid MEMAs konferenshotell Grand Hotel Parco Fellini och med dess närliggande annex som flera av oss valt att bo på, infann sig snabbt en viss ”Dolce vita-känsla”! Temperaturen var mer än behaglig, skön som en varm svensk sommardag, omgivningen var färgrikt grönskande, hotellet och dess park var lyxigt vackra, och stränderna som lockade charterresenärer för ett halvsekel sedan fanns där de skulle… kilometerlånga och mycket breda med fin vit sand och det blå adriatiska havet precis utanför.

Men det var inte badsemester det skulle handla om, avdelningsordförandena, AO, skulle arbeta vilket vi också gjorde.

Vi fick en lektion, eller påminnelse för dem som varit med ett tag, om SWEAs historia och föreningens utveckling, med Margaret Sikkens Ahlquist från SWEA Holland, SWEAs egen ”historiker”. Vi fick påminnelser och tragglade om SWEAs stadgar, vad man får eller inte får göra, hur pengarna får användas,  påminnelse om bildpolicy, hur man söker resebidrag till region- eller världsmöten om avdelningen ej har råd med de utgifterna för sina AO, hur man ansöker om att få göra en donation… m.m. Alla var överens om att det är många regler som skall följas och som man måste känna till, en del upplever ordförandearbetet och ansvaret som pressande. Det känns som om det numera krävs mer av alla styrelser.

Ett välkommet avbrott i första eftermiddagens arbetspass fick vi med yoga och ”släppa-loss-dans” ledd av en våra AO, professionell yoga- och danslärare, för att ”lära känna sin kropp”, avlyssna dess reaktioner, dess behov, upptäcka när tecken på stress och överarbetning dyker upp. Mycket uppskattat av alla efter alla diskussioner om administrativa frågor.

Diskussion och debatt uppstod om SWEA International, hur mycket lyssnar den internationella styrelsen på regionerna och avdelningarna? Mycket krävs av alla avdelningar, men hur mycket får avdelningarna veta om beslut som fattas av den internationella styrelsen? Var finns internationella styrelsens mötesprotokoll att läsa, återigen fråga om ”vad medlemspengarna används till” osv. Vilka möjligheter har vi i avdelningarna att påverka och kanske medverka till utveckling och förbättringar inom SWEA?  Varför kanske avstå från en befintlig kompetens med stor erfarenhet som skall ersättas av nya ”råd” eller ”kommitteer”? Många frågor ställdes, info har inte alltid gått ut på rätt sätt till avdelningarna/medlemmerna. Mer transparens och info efterlystes av alla.

Arbetsmötena avslutades med en konferens av Madeleine Siösteen Thiel från intressegruppen SWEA Läser, samt ett föredrag av Rimini-Swean och tillika författaren Barbro Guaccero. Mycket hörvärda och intressanta föredrag av både Madeleine och Barbro, som var mycket uppskattade!

Eftersom  Rimini nu trots allt är en stor turist- och badort ville några av oss helt naturligt  hinna med ett dopp antingen på morgonen innan förmiddagens arbetspass startade eller  ”efter arbetet” innan det var dags för kvällens begivelser

Hotellet har en  mycket fin pool, idealiskt snabbt och nära. Men framme vid poolen möttes vi av  avstängande rep, hopfällda solstolar… när vi frågade personalen fick vi till  svar: Dal primo settembre è inverno! Från och med den första september är  det vinter! Snopna stod vi där med badkläder och badhanddukar. Vadå  vinter?? Det var ju +28 i luften och poolen såg då absolut inte kall ut! Men det hör tydligen till Adriatiska kustens badortstraditioner att anse att  fr.o.m. september är det vinter, därmed basta.

Stranden  låg dock lockande kvar, det tog bara några minuter att snabbpromenera dit, havet  låg också kvar… så även om många parasoller var hopfällda och solstolarna på  väg att ställas undan och aktiviteten nära noll på de långa stränderna, så  kunde ingen förbjuda oss att ta ett skönt dopp i havet. Härligt!!

På den lillla fritid som blev över hann vi med en guidad promenad i Riminis gamla stan. Rimini är Federico Fellinis födelsestad. Ni som har sett filmen ”La dolce vita” där Anita Ekberg vadar ut i Fontana di Trevi i Rom och längtande ropar Marcello, Marcello, vet vilken filmregissör det gäller. Fellinis storhetstid med filmer som ”La Strada” eller ”Amarcord” går tilbaka till 50-, 60- och 70-talen, men staden bär alltjämt spår eller minnesmärken av honom på många ställen.

Vi upptäckte kanske framförallt att Rimini är en rik blandning av historia och kultur med gamla romanska kyrkor, en tvåtusenårig bro, Ponte Tiberio, som stadigt står kvar och fortfarande används, många små piazzor, Borgo Giuluiano, en f.d. liten fiskarby med tiotals små radhus med fantasifulla och färgstarka fresker målade på husväggarna. Att åka till Rimini enbart på badsemester och missa allt detta vore synd!

Jag måste slutligen tillägga att det regnade en liten skur varje eftermiddag och att vi inte åt pizza en enda gång..!

Med allt detta bakom mig har höstsäsongen nu kommit igång rejält hos oss i SWEA Paris. Jag hoppas du har märkt det, att du funnit programpunkter eller event som passar dig. Du som ännu inte hunnit eller kunnat vara med på något kan ta en titt på SWEA Paris hemsida, där finns korta sammanfattningar av sådant som ägt rum. Och mer kommer…. !

Om två veckor tar vi fram advensstakar och julstjärnor, vi börjar värma glöggen och plocka fram alla ingredienser för pepparkaksbakandet och för de riktigt duktiga – dit jag inte hör – allt som hör till när lussekatter skall trollas fram!

Du har väl sett att inbjudan till SWEA Paris Julfest har sänts ut? Varmt välkommen att anmäla dig – vi kommer att ha roligt tillsammans den 4 december i Svenska kyrkan!

TILLSAMMANS MED STYRELSEN ÖNSKAR JAG DIG EN FORTSATT FIN HÖST!
Marja

P.S. Alla publicerade foton är antingen privata eller godkända för publicering av berörda personer