SWEAs programpunkt om tågresor fick Mona att minnas och inspireras 

till denna text.

Åka tåg

 

Det var inte första gången hon skulle ut och åka tåg. Hon hade rest med mamma på Ostkustbanan till Sundsvall för att hälsa på mormor. Hon mindes restaurangvagnen, de tjocka porslinskopparna till buljongen som smakade så gott. Hon hade farit till fjällen på sportlov och skidåkning, suttit och tittat på snöflingorna som virvlade utanför fönstret.

 

Nu var det sommar 1948.

Det var åter fred i världen, gränserna var öppna, tågen gick ut mot kontinenten. Hon var nybliven student och skulle nu göra sin första utlandsresa.

På Stockholms Central stod Nordexpressen och väntade för avresa till Paris. Med studentmössa på gick hon ombord på tåget, installerade sig i sin sovkupé. Vem skulle reskamraten i den andra sängen bli? Tåget rullade sövande genom Sverige.

 

HELSINGBORG – HELSINGÖR – DANMARK. 

Tåget manövrerades upp på färjan över sundet.

Färden gick vidare mot TYSKLAND och gränskontrollen i Flensburg. Ett långt uppehåll. Passagerarnas pass granskades noga av den amerikanska ockupationsmakten. Hon fick sin första stämpel i sitt alldeles nya pass.

Tåget lämnade Flensburg. Där hon satt bakom tågfönstrets skyddande glas såg hon hur människor stod på banvallen på språng i hopp om att kunna fånga en chokladkaka, ett bröd som kastades ut till dem av passagerarna på Nordexpressen. Hon vände bort blicken och satte sig ner på sätet.

Resan gick vidare. Hon såg ett land i ruiner.

 

HAMBURG. 

Tåget rullade in på den stora Hamburgerbahnhof, in under ett jättelikt skelett av stål genom vilket himlen var synlig. Det var allt som stod kvar av Hamburgerbahnhofs mäktiga byggnader, som hon skulle återse många gånger senare i livet. På perrongen satt människor och tiggde, människor som förlorat ett ben, en arm, sin syn i kriget. De vände sina trötta ögon mot tåget mot henne där hon satt i den ombonade sovkupén. Hon slöt ögonen, lät sig sövas av tågets rörelser.

 

KÖLN. 

Tåget går sakta förbi Kölnerdomen så nära, så nära. Delar av domens korparti hade rasat. Stenarna låg i högar på marken. Domen skulle återuppbyggas. Hon skulle återse den många gånger.

Ännu några timmar innan hon skulle vara framme  i Paris. Hon låg och tänkte på människorna, på landskapen, städerna hon sett genom tågfönstret, på det dukade bordet i restaurangvagnen med de vikta, skinande vita servetterna.

 

PARIS – Gare du Nord.

Ett stadsbud tog hand om hennes tunga läderväska. Hon tog inte som Strindberg en droska (med häst) när han anlände med hustru, barn och barnjungfru för att fortsätta till Grèz-sur-Loing men en droskbil till hotellet och en natts vila. Hon hade en lång dags resa, innan hon skulle vara framme i Pau, Bernadottes stad. Här skulle hon gå på en sommarkurs och lära sig mer franska. Hon lärde sig också att dansa tango, det ingick inte i kursen!

Det var midnatt när hon togs emot av en mor och dotter, i deras hus skulle hon bo och sova. Så kom hon till ro i den stora sängen, en så kallad « lit matrimonial ». På spiselfrisen vakade ett stort porträtt av de Gaulle över henne.

 

Så minns och berättar Mona om sin första resa till Frankrike. Det skulle bli många resor hem till Sverige med tåg, med bil och sedan med flyg.

Mona Parent

Paris, den 16 september 2022.