Network Menu

Filmklubb

Våren 2016

Mona Parent – Ansvarig, Lena Berghman – Assistent
Helena Brag, Lena Mattsson, Hélène Mjörndal
Pia Nordström, Lillemor Daumont, Kerstin Chapellier
Monica Ribau, Gunnel Caroselli
Christina Galiano, Evelyne Muys
Ingmari Archambeaud, Katarina Eliot
Karin Pares-Roth, Monica Jayez
Lisbeth Zilberberg, Patrizia Carelli,
Elisabeth Baum, Birgitta Morin

> Nästa träff blir den 20 maj kl. 15 på Svenska klubben
Vi ska diskutera Woody Allens sista film:
– Café Society

Filmer vi sett och diskuterat (recensioner av Mona Parent): 

45 ans (av Andrew Haigh, med Charlotte Rampling och Tom Courtenay)

Efter de berömmande recensionerna av “45 ans”, “utsökt skådespeleri », « det engelska landskapets atmosfär välfångad »  väcktes förväntningar, men filmen blev snarare en besvikelse.
Ett engelskt medelklass par skall om några dagar fira sin 45 åriga bröllopsdag med stor fest och många inbjudna. Ett brev till honom stör lugnet i deras värld. Hos honom väcker det minnen av en kvinna. Hos henne bitterhet, hon vill veta, letar upp hans gamla fotografier, ser bilder av en ung gravid kvinna. Hustrun har inget barn bara Max, hennes stora tillgivna hund. En dramatisk händelse i parets liv men i de lågmälda samtalen förmedlas aldrig upprördheten, spänningen mellan dem.  Skådespelarna säger sina repliker till varandra där de sitter i vardagsrummets soffa, i köket, hon i sin grå kofta med “a cup of tea”, i sängen där de vilar sida vid sida på de noppriga vita lakanen. Men det saknas hetta, känsla och inlevelse hos skådespelarna. De är aldrig berörda och vi blir aldrig berörda.
Filmen har en långsam rytm som i  längden blir långtråkig, monoton, samma stilla samtalsstunder, samma bild av ett trist landskap men det säger oss inget. Där finns ingen dramatik i  bilden.
Detta var allas vårt intryck av filmen 45 ans.
Les délices de Tokyo (Noemi Kawase)

En film, japansk, annorlunda, med långsam rytm, sparsam dialog där bilder talar till oss, visar tidens gang, berättar om körsbärsträdets blomning och vissnande, den gamla kvinnans åldrande, förändringen i mannens sinnesstämning.
Kameran följer en inte helt ung mans arbete med att i sin enkla gatuservering tillverka och sälja kakor fyllda med en speciell marmelad. En ensam gammal kvinna kommer då och då, smakar på hans kakor, ser på hans arbete, och ber att få arbeta med honom. Hon framhåller att hon har ett recept för godare fyllningt.  Kameran följer i närbilder hur hon kämpar, arbetar med de tunga formarna med sina deformerade händer och vi ser  hur sammanbitet glädjelöst han arbetar, en kontrast till de pladdrande skrattande skolflickorna i nätta skoluniformer, hans kunder.
Kakorna gör succé, kunder strömmar till men liksom körsbärsblomningen inte är evig  så är inte heller den goda tiden för dessa människor.
I slutscenerna finns vemod, sorg men också hopp.
Det är en vacker film, en film som berör, som vill säga oss något.
De av oss som sett filmen var överens med mig om det.

– Woody Allens film  l’Homme irrationnel stod naturligtvis som nr 1 på vår lista. Meningarna var delade, men alla var ense om att det inte var en stor Woody Allen. Den spelades alldeles utmärkt  av Joaquin Phoenix, en medelålders deprimerad filosofiprofessor. Hans föreläsningar var en kvick drift med allt vad filosofi heter. Strålande spel var det också av den unga studentskan, Emma Stone, som blir helt betagen av sin professor. Vi kom mycket in på vad han ville säga med sin deckarbetonade historia där det t.o.m finns ett mord. Menade Woody Allen att vår västerländska kultur håller på att försvinna? A vous de philosopher!

– Marguerite (av Xavier Giannoli) med Catherine Frot  tyckte vi alla  var en gripande film. Catherine Frot var strålande i sin tragiska roll. De omgivande skådespelarna var ocksa utmärkta i sin falska beundran.  Någon var lite lätt kritisk, tyckte att filmen var väl lång.

– Fatima (av Philippe Faucon)  Bara några av oss hade sett den. En intressant välspelad  film som visar i en konkret fransk vardag en invandrakvinnas svårigheter att anpassa sig och lära sig ett nytt språk. Den visar också hennes bekymmer och kamp för sina döttrar i det franska samhället. En vänlig film med lyckligt slut men kanske lite utan sting.

(uppdatering 10.11 2015)
Filmklubben 2013-b